Väntan
Jag väntar på att bättre tider.
Jag väntar på att få må bättre.
Men för varje dag mår jag bara sämre och sämre.
Varje dag är en kamp mot det svarta, varje dag är en kamp mot känslan ensamhet.
Jag kan vara i en grupp full med människor. Men ändå känner jag mig ensam.
Det är för att jag för ofta när jag var mindre blev utstött från större grupper.
Jag var osynlig.. Som en författare skrev i sin bok "Man väljs tidigt i livet vart man ska bli placerad.
Du är med, du är inte med, du är med, du är inte med."
Som Berny pålsson skriver i sin bok "Vi bär våran utanförskap som ett dyrt smycke"
Varje dag som går pryds våra armar med nya ärr från dagens händelser.
Snart är våra kroppar helt ärrade och dom som är "perfekta" kollar snett på oss.
Dom tänker "Dom vill bara att vi ska tycka synd om dom."
Så sprider dom en massa rykten om saker man inte ens har gjort.
Men det där är så fel. Vi är inte ute efter uppmärksamhet, dom som är det är dom där små fjortisarna som springer runt med fult smink och ytliga skär sår.
Vi andra är bara ute efter den djupa härliga smärtan man får i det fysiska ist för det psykiska.
Att ha ont och vara sjuk i det psykiska är värre än allt annat.
Att få stämpeln som man egentligen inte ska ha, det smärtar också endel.
Jag är mig själv, jag tillhör inte något jävla fack. Folk som inte förstår borde gå och hänga sig..
Jag skriver denna texten bara för att få skriva av mig. Inget av det här betyder något egentligen. Ord som bara dök upp i huvudet på mig. Jag har ett mörkt förfluttet. Men det tänker jag inte ta upp här. Jag blev utsatt för mycket i min barndom. I den som fanns då. Nu tänker jag inte fördjupa mig i det här idag. Tar det någon dag då jag orkar, orkar och vågar skriva av mig allt.
Jag väntar på att få må bättre.
Men för varje dag mår jag bara sämre och sämre.
Varje dag är en kamp mot det svarta, varje dag är en kamp mot känslan ensamhet.
Jag kan vara i en grupp full med människor. Men ändå känner jag mig ensam.
Det är för att jag för ofta när jag var mindre blev utstött från större grupper.
Jag var osynlig.. Som en författare skrev i sin bok "Man väljs tidigt i livet vart man ska bli placerad.
Du är med, du är inte med, du är med, du är inte med."
Som Berny pålsson skriver i sin bok "Vi bär våran utanförskap som ett dyrt smycke"
Varje dag som går pryds våra armar med nya ärr från dagens händelser.
Snart är våra kroppar helt ärrade och dom som är "perfekta" kollar snett på oss.
Dom tänker "Dom vill bara att vi ska tycka synd om dom."
Så sprider dom en massa rykten om saker man inte ens har gjort.
Men det där är så fel. Vi är inte ute efter uppmärksamhet, dom som är det är dom där små fjortisarna som springer runt med fult smink och ytliga skär sår.
Vi andra är bara ute efter den djupa härliga smärtan man får i det fysiska ist för det psykiska.
Att ha ont och vara sjuk i det psykiska är värre än allt annat.
Att få stämpeln som man egentligen inte ska ha, det smärtar också endel.
Jag är mig själv, jag tillhör inte något jävla fack. Folk som inte förstår borde gå och hänga sig..
Jag skriver denna texten bara för att få skriva av mig. Inget av det här betyder något egentligen. Ord som bara dök upp i huvudet på mig. Jag har ett mörkt förfluttet. Men det tänker jag inte ta upp här. Jag blev utsatt för mycket i min barndom. I den som fanns då. Nu tänker jag inte fördjupa mig i det här idag. Tar det någon dag då jag orkar, orkar och vågar skriva av mig allt.
Kommentarer
Trackback
